Helgen (men mest om min bisarra fredag)

Nu är Sigyn hemma igen, efter en väldigt mysig helg i Växjö hos Hannah och djuren. Vi lyssnade som vanligt på musik, snackade, drack cola, handlade prylar, gick promenader och åt en massa gott och onyttigt. =)
Per var bortrest å Partiets vägnar, men han kom hem innan mitt tåg gick, så vi han iallafall träffas lite. Jackie hann jag tyvärr bara krama, eftersom hon kom med det tåg jag skulle åka med.

Fredagen var minst sagt speciell! På dagen var jag hos min läkare för första gången på ett bra tag, och det var nästan lite omskakande. Hon föreslog att jag ska byta medicin och behandling helt. Hon har tidigare varit inne på en annan diagnos än den jag hittills haft, och nu vill hon behandla mig med en sorts medicin jag inte har någon som helst kunskap om. Det innebär att jag måste trappa ner på den medicin jag äter nu, och sådant kan bli jäkligt kämpigt, det vet jag.
Men jag ska få en tid för information innan jag helt beslutar mig. På ett sätt är jag villig att pröva, kan det hjälpa mig kanske det är värt det. Samtidigt är jag rädd inför framtiden, jag vill inte få några stora bakslag när jag kommit så här långt. Men det hela kanske klarnar när jag vet lite mer.


Min resa till Växjö blev det misärvarning på. Det började med att jag väl på stationen upptäckte att mitt tåg var över en timma försenat. Eftersom jag hade ett byte kändes det inte så jättebra. När jag satt där och surade var det en lite sjaskig man som blev högjudd och började trakassera ett gäng ungar i nedre tonåren. Han verkade påtänd och var väldigt agressiv och hotfull. Tror att det var en gammal pundare. Gänget gick in på Pressbyrån, och mannen gick ut på perrongen.
Strax efter började han gorma och ha sig igen, jag tittade ut (satt vid fönstret), och bara ett par meter från mig såg jag hur pundaren var i handgemäng med en kille. En tredje man, klädd i blåbyxor, gick emellan och försöker hålla isär dem. Då blev pundaren bindgalen och började puckla på blåbyxemannen! Denne tog då helt plötsligt värsta greppet på sin motståndare, och situationen kändes plötsligt ännu mer allvarlig. Med pundaren var en kvinna (såg ganska påtänd ut hon med), hon började gå på blåbyxemannen med sparkar och slag. Vi som såg på visste inte vad vi skulle göra, en tjej ringde polisen och jag liksom stöttade henne och föreslog vad hon skulle säga.
Nu hade blåbyxemannen fått ner pundaren på marken alldeles utanför fönstret, och vi hörde att han ropade "Men fattar du inte att jag är polis?!". Kvinnan sparkade och slog honom alltjämt, medans hon skrek okvädningsord. Sedan försvann hon ett par minuter, då lyckades polisen hala fram sin bricka och visa den. Trots detta fortsatte pundarmannen att göra våldsamt motstånd, och kvinnan kom tillbaka och fortsatte med sitt påpucklande. Eftersom mitt tåg snart skulle komma in gick jag ut på perrongen, och ungefär då kom en polisbil.
Pundaren började plötsligt skrika och oja sig "Polisvåld! Jag har vittnen! Jag får kramp i hjärtat!" Men jag hade ju sett att polismannen skötte det hela som han skulle. Han använde inget mer våld än just det som situationen krävde. Därför erbjöd jag mig att gå i god för detta, så nu har jag vittnat om händelsen per telefon. Trodde väl aldrig att jag skulle göra något sådant, har ju dålig erfarenhet av hur poliser kan vara, och brukar inte vara snar till att ta deras parti. Men detta var det enda rätta att göra, "blåbyxepolisen" verkade vara en bra polis, och sådana behövs verkligen.

Oj, vad långt detta inlägg blev, blir kanske lite mycket om jag berättar allt om helgen. Men Hannah har ju bloggat om den också!

Hon är guld värd förresten, den bästaste vännen man kan ha.