Tankar om Dusty (både mina och andras)

Upptäckte en intressant intervju med Vicki Wickham igår! Hon var Dustys manager från 80-talet och framåt, och de lärde känna varandra redan 1963, när Dusty gjorde debut som soloartist. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om miss Wickham, för hon har gjort vissa uttalanden som får Dusty att framstå som besvärlig och bortskämd.

I boken "Dancing with demons" skriver Vicki Wickham tillsammans med journalisten Penny Valentine (låter som en karaktär ur Harry Potterböckerna) om Dustys liv, både privat och karriärsmässigt. Den har fått stor kritik av fans, eftersom den berättar om saker Dusty inte själv ville ha offentliga. T ex sa Dusty själv alltid att hon var bisexuell, men Vicki hävdar å det bestämdaste att hon var homosexuell (man tycker ju att Dusty borde ha vetat det bäst själv *roll eyes*). Vidare beskriver boken på ett ingående sätt hur Dusty blir svårt deprimerad då karriären faller på 70-talet, hur hon dricker, äter piller och skadar sig själv.
På det hela framstår hon som en väldigt tragisk person, och tonfallet i boken är nästan lite nedlåtande på sina ställen. Ungefär som "den stackars lilla Dusty visste inte bättre". Visserligen tycker jag inte att det är något att skämmas för, svår psykisk ohälsa är ju väldigt vanligt idag, och jag kände starkt med Dusty när jag läste boken. Kunde ju känna igen mig i så mycket.
Men jag tycker att det är lite respektlöst att gå så emot Dustys vilja. Kanske hade hon själv ändrat sig om hon hade fått levat vidare, kanske hade hon velat dela med sig av sina upplevelser om hon hade vetat att hon genom det hade kunnat stärka andra. Men det får vi aldrig veta.

Pat Rhodes, som var Dustys assistent i många år, är inte så glad åt "Dancing with demons". I en ganska ny intervju säger hon att hon inte alls kan hålla med det som står i "a certain book", utan minns Dusty som en oerhört varm och generös människa med massor av humor. Hon beskriver i intervjun hur Dusty som gäst på Pats bröllop klädde ner sig totalt, för att inte på något vis dra uppmärksamheten från brudparet. Det är inte vad jag tror att en besvärlig och bortskämd person skulle göra.

Hur som helst verkar det iallafall som att Vicki Wickham kanske har tagit åt sig av den massiva kritiken av hennes uttalanden om Dusty som person, för i denna nya intervju fokuserar hon på det positiva i Dustys liv. Hon berättar bland annat om Dustys stora passion för katter (ännu en sak jag kände igen mig i, hehe), och hur Dusty under hela sitt liv omgav sig med en hord av hemlösa katter hon hade förbarmat sig över. Ett av hennes album är t om tillägnat hennes katt Malaysia, som tyvärr blev överkörd.
Vicki berättar även mycket om musiken och Dusty som artist, och hur texten till "You don't have to say you love me" kom till. Hahaha, tänk om folk hade anat att Dusty egentligen tyckte att texten var skit! Men allt det där får ni ju höra när ni lyssnar på intervjun, vilket jag absolut tycker att ni ska göra! En varning utfärdas dock för Vickis gräsliga frisyr som hon har haft sedan 70-talet. =P

Om man vill läsa mer om Dusty kan jag rekommendera The White Lady Of Soul, som är den största siten ägnad åt Dusty. Vill man åt texter och diskografi och liknande fakta kan man bege sig till A Girl Called Dusty, som också är en väldigt bra site.

Jag tror att Dusty sitter på ett litet moln med alla sina katter omkring sig och tittar ner på oss och garvar över att vissa är så besatta av henne. Hon hade humor den damen, det kan jag lova! =)