När jag gick från busshållplatsen tidigare ikväll, som vanligt lyssnandes på min iPod, fick jag en plötslig och väldigt stark känsla. Det var en låt som jag hört säkert hundra gånger förut, men just den här gången var det något som klickade till. Jag kände bara helt plötsligt att jag ville hem. Men det hemmet jag ville till finns inte kvar. Visst, själva huset står ju kvar, men nu är det andra som bor där och det skulle aldrig kunna bli så som det var.
Stället jag pratar om heter Vargsätter och ligger ca 3 mil söder om stan. Det var där jag växte upp. Huset hade pappa byggt själv och vi flyttade dit när jag var två år gammal. Då var det en lantlig idyll, en lång slingrig grusväg med hus utströdda lite här och var, hagar med hästar och kor, åkrar och skog. Ändå tog det inte mer är 20-30 minuter att köra in till stan. Det fanns inte många att leka med, oftast lekte jag med Annie som bodde tvärs över vägen. Annars lekte jag ensam, men det var många gånger lika kul det. Jag hade ju världens bästa lekplatser. Bakom vårat hur låg "Höga berget" där jag hade flera kojor. Berget låg i "Skogen" och gick man genom den kom man till "Paradiset". På andra sidan vägen låg det en sådan där underbar svensk sommarhage, där det gick hästar. Där hade vi ungar våran stolthet: en trevåningars koja i en tall på en liten bergsknabbe. Och längre ner i hagen fanns "Klippiga bergen", en bergskam där vi lekte häst.
Om man gick över hagen, fortsatte på en stor åker och gick genom en till hage, då var man i Skogstorp, och där bodde min klasskompis Malin. Henne lekte jag mycket med, och det var bara djurlekar som gällde. Oftast var vi två vildhästar som galopperade runt.
Vårat hus var ett ganska typiskt hus tror jag. Rött med vita knutar, stort grönsaksland och en massa rosor. Bakom garaget fanns det spännande saker, t ex syrrans gamla moped. Den lekte jag motorcykel med och lyckades sabba den ordentligt, jag hällde vatten och aska i tanken(det skulle föreställa bensin). Pappa fick plocka isär hela motorn och rengöra, så han var inte så glad på mig.
En annan spännande sak bakom garaget var pappas vedvagn. Det var egentligen bara som en platta på fyra hjul, fast vi upptäckte att man kunde styra om man drog upp dragstången lodrätt. Alltså brukade vi dra upp vagnen på vägen (vi bodde vid en backe med krök), putta på ordentligt och hoppa på i farten. Det gick utav bara helvete kan jag säga!
Enda sättet att stanna var att köra ner i ett dike och då gällde det att hoppa av i precis rätt sekund för att inte slå sig alltför mycket. Ibland kom det en mötande bil och då blev det en tvär gir innan vi for ner i diket. Jag undrar fortfarande om mina föräldrar visste hur vi körde med den där vagnen, vi hade ju kunnat slå ihjäl oss. Måste fråga dem!
Jag skulle nog kunna skriva flera sidor fulla om min barndom, men jag vill ju inte bli som en annan Ingemar Bergman =P. Dessutom ska man väl hålla blogginläggen på en lagom nivå så att folk inte tröttar ut sig helt med att läsa alla ovidkommande saker jag har att berätta.
Iallafall kan jag avsluta med att berätta att dagens Vargsätter ser helt annorlunda ut. Vägen har de asfalterat och rätat ut, alla härliga backar och svängar är borta. På rapsfältet (som ni ser på bilden) har det smällts upp ett litet samhälle med ekologiska hus.
När vi flyttade därifrån, -93, såg det iallafall ut som det (i mina ögon) alltid hade gjort. Bra, för jag vill komma ihåg det så.
Dagens låt: Självklart "Take me home, country roads" med John Denver
Ja, det är inte lätt när man är liten och bara ska hjälpa till med tankning och annat. =D
SvaraRaderaBilden är tagen en sommarkväll från våran altan. Sena kvällar och tidiga mornar kunde man se älgar gå och mumsa förnöjt i grönsakslandet! =)