Fjodors groda

I söndags hände följande:

Det var sent, jag låg och läste i sängen och hade det allmänt mysigt då Martin kommer in och säger "Du vet, Fjodor lilla grodkompis...? Han har tagit in honom i vardagsrummet och försöker äta upp honom!"
Följdaktligen rusade jag upp och flaxade nervöst omkring i sovrummet, skanderandes "Vi måste göra någonting!". Jag blev alldeles nojig och vågade inte gå in i vardagsrummet, kände att jag inte skulle klara av synen av Fjodor smaskandes på en groda (jag är fånig, jag veeet).

Martin däremot, gick som en äkta karlakarl resolut in till Fjodor och beordrade honom att släppa grodan. Fjodor, som satt och morrade åt den mycket intresserade Viking, hade ingen som helst tanke på att ge upp så lätt. Förbi mig i sovrummet springer först Fjodor, med grodan i munnen, sedan Viking, med lysten min. Efter kommer maken ropandes: "Men SLÄPP GRODAN!"

Fjodor förskansade sig under köksbordet tillsammans med Viking, och släppte inte grodan förrens Martin sjasade bort honom med ett papper(!) Vi var tvungna att spruta vatten på kissarna för att få ut dem ur köket, de tittade väldigt hungrigt på den lille grodstackaren. Vid det här laget hade jag lugnat ner mig, och vi såg att grodan levde och inte hade några synliga skador. Men den var helt paralyserad.

Martin släppte ner den på andra sidan nätstaketet som omger våran uteplats, och på morgonen var den borta. Det kan ju ha varit en fågel som tog den, men jag hoppas att den kvicknade till och skuttade iväg utan alltför allvarliga men. Fjodor verkade lite besviken, men han kom snabbt över det. Inte trodde vi att han var en sådan storjägare! På lövgrodor dessutom, de är tydligen utrotningshotade. Och jag i min dumma enfald har hela våren trott att Fjodor och grodan hade utvecklat något sorts samförstånd, att de var vänner på något djupare plan. Och så försöker Fjodor käka upp honom! Ja, se katter...