Märklig måndag

Gårdagen var verkligen en sådan där dag då allt går fel. Det började med att jag vaknade redan kl. 05.00 av att jag hade en outhärdlig tandvärk. Dessutom hade jag förmodligen också spänt mig på något vis, för jag hade ont nacken och skuldrorna. Stoppade i mig ett par panodil, de hjälpte naturligtvis inte. Det var bara att ringa och sjukanmäla sig och sedan försöka ta sig samman för att ringa en tandläkare.

Grejen är den att jag inte har varit hos tandläkaren på säkert 8 år, ett resultat av kombinationen tandläkarskräck och pengabrist. Jag var helt säker på att jag skulle behöva rotfylla tanden eller något i den stilen, så det kändes inte alls bra.

När jag väl lyckades tvinga mig själv till att ringa, blev jag hänvisad till att ringa 112 och be att få bli kopplad till jourtandläkare. Lite märkligt, okej att det var frågan om ett akut besök, men att ringa larmcentralen för tandvärk kändes konstigt. Men så funkar det tydligen.

Hur som helst, jag fick en tid på eftermiddagen. När jag hade lagt på var jag så rädd att jag faktiskt började gråta. Men jag lugnade mig och tänkte att jag skulle ju ändå på min KBT-terapi innan tandläkaren, och då kunde jag ta upp min rädsla.

Men när jag kom dit var psykologen inte där!!! Jag väntade i 20 minuter innan jag sa till i receptionen, och när de försökte ringa honom var han inte inne.

Jag fick tillbaka det jag hade betalat, och de tyckte de så synd om mig att de lät mig behålla den stämpel man får i kortet för högkostnadsskydd.

Det var bara att ge sig iväg till tandläkaren, fortfarande med tandvärk och en stadigt stigande spänningsvärk. När de ropade in mig kändes det liksom inte längre verkligt, det var som att se på en film. Men de var riktigt proffsiga, och liksom satte igång med det som skulle göras innan jag hann opponera mig. Och så var sköterskan väldigt lugnande.

Jag blev förvånad, bedövningssprutan som var nästan min största skräck, kändes knappast alls. Mina minnen av den var att den gjorde jätteont och att det liksom krasmade när vätskan gick in. Tandläkaren sa att kanylerna har blivit tunnare nu, och att det kunde bero på det.

Borrningen gick ganska bra den också, även om jag fick anstränga mig för att inte skaka. Helt plötsligt var allt över, och jag kravlade mig ur stolen. Hela jag skakade förtfarande, men jag var obeskrivligt glad och lättad över att jag hade klarat det. Tackade tandläkaren och sköterskan riktigt ordentligt, och gick sedan på darriga ben ut.

Efteråt hade jag värsta adrenalinkicken och var ordentligt uppåt, köpte mig en fin, lila tröja det första jag gjorde (när man har varit duktig hos tandläkaren SKA man få något). Sedan åkte vi hem, jag somnade på soffan och vaknade inte förrens Cityakuten började.

Jag ska inte säga att hela måndagen var dålig, för det kändes faktiskt bra så fort de där plågsamma 20 minutrarna i tandläkarstolen var över. =)

Gårdagens låt: "Monday, Monday" - The Mamas & The Papas