Selma

Våran älskade hund Selma (som sedan ett par år tillbaka bor hos Martins föräldrar) har blivit sjuk. Martins pappa berättade igår att Selma hade fått ett konstigt anfall, hon hade blivit alldeles stel i hela kroppen. Och så blev hon liksom alldeles tom i ögonen. Han blev livrädd och tänkte att hon hade fått något fel med hjärtat, så han gav henne hjärtmassage. Efter ett tag blev normal igen, och på kvällen sprang hon som vanligt runt och lekte med en boll.

Men bara någon timme efter det att Martin hade pratat med sin pappa, så ringde Karin (Martins syster) och sa att de hade fått åka till veterinären, Selma hade fått ett nytt anfall.

Så vi fick gå här hemma och vänta på att de skulle ringa och säga hur det gick. Det var hemskt, man kände sig så maktlös. Och eftersom Martins föräldrar bor i norrland, så är det ju inte någon enkel sak att ta sig dit. Jag gick bara runt och grät här hemma.

Vid midnatt ringde de iallafall, Selma hade blivit utskriven och fått åka hem. De hade sövt ner henne och tagit prover, som nu är inne för analys. Veterinären trodde att hon antingen fått i sig gift, eller lider av epilepsi. Så nu är det bara att vänta och se. Vi vet åtminstone att det inte är akut fara för hennes liv, men man blir ju orolig ändå. Vi vill ju inte att våran lilla voffe ska vara sjuk.

Det är skönt att veta att hon blir väl omhändertagen, hon har allt vad en hund kan önska; ett stort hus, en stor hundgård och skog där hon kan springa lös. Och så har hon ju sin kompis, jämthunden Nisse. Det är därför vi har låtit henne bo kvar där uppe, för vi vill att hon ska ha det så bra som möjligt.

Jag önskar bara att vi kunde åka upp till henne...