Helgen gick i svart och vitt!

Min helg i Växjö var mycket trevlig, trots att jag fick ett anfall av själslig svärta igår. Vilken tur att det var Hannah jag var hos, hon är en klippa. Visste precis att det jag behövde var lite lugn och ro, mänsklig värme och förståelse, glass, och Prisoner-tittande.

Fredagen var en lång, men mycket trevlig dag. Jag var uppe redan kl. 05.00, och mötte Hannah och Cicci på stationen i Växjö knappt fem timmar senare. Vi åkte hem och hämtade en yrvaken Per, för att sedan fika på ett riktigt hederligt gammalt fik med servitriser som kommer ut med det man beställt.

Sedan drog Per till Arboga, och jag och Hannah inledde vår shoppingrunda. Jag hade en sådan tur att jag hittade den perfekta ramen till mitt Dustyfoto, den fanns faktiskt på min favoritaffär! Dessutom fick jag 30% avdrag på priset eftersom den var lite skavd. Vidare gick vi igenom en Second Hand-affär, och jag hittade en ascool blus(som ser ut att vara från 60- eller 70-talet) för bara 50-lappen. Vi inhandlade också en flaska rom, eftersom vi insåg att det var alldeles för längesedan vi "rom-och-colade".

Kvällen bestod i att vi drack, letade efter trubbel, och pratade om oanständigheter =P. Jag satt och ritade på ett psykedeliskt mönster som aldrig verkade få ett slut. Men jag fick ge mig efter några timmar, eftersom jag upptäckte att jag hade fått ont i handen. Det blev ett 60-talsinspirerat porträtt av en kvinna med böljande hår av det hela iallafall.

Jag har överhuvudtaget varit alldeles 60-talsbesatt den senaste tiden(dvs mer än vanligt), och jag vill bara ha MER!!! (Och nej Martin, jag menar inte drycken =P)

Åh, vad jag önskar att jag hade en tidsmaskin...


Helgens låtar: "Kåta Maja" - Helen Sjöholm och BAO, "Trubbel" - Monica Z

Sigyn har köpt sig lycka

Tradera är ett trevligt ställe, tyvärr kan det förgöra ens ekonomi totalt. Jag har iofs haft turen att snöa in på något så oeftertraktat som saker relaterade till Dusty Springfield. Intresset är väldigt svalt (här i sverige iallafall), utropspriserna ligger jättelågt, och jag är oftast den enda som bjuder. Nackdelen med att det inte finns någon efterfrågan på dessa saker är ju att det sällan dyker upp något intressant.

Men när det väl gör det, verkar det vara med besked. Jag har inom loppet av någon vecka inhandlat (förutom "Dusty Springfield sings Burt Bacharach and Carole King") en re-release av "A girl called Dusty" och ett underbart foto (här avfotograferat av säljaren) taget på Gröna Lund!!! Och det är inte mycket jag har lagt ut på dessa saker, sammanlagt ca 250 kr.
Sådant blir man glad över.

Imorgon bär det iväg till Växjö igen, det ska som vanligt bli kul. Ett besök på min favoritaffär (kommer aldrig ihåg vad den heter) är inplanerat. De har en massa jättecoola retrogrejer där, så har jag tur hittar jag den perfekta ramen till mitt nyinköpta Dustyfoto.

Dagens: "Beatmaker" - Doris

Intressanta möten

Idag har jag varit i tingsrätten och vittnat, var nervös som fan innan. Men det gick bra, det fanns en snäll vaktmästare där som förklarade vad som väntades av mig under förhandlingarna. Det jobbiga var att det var en timme försenat, så jag fick vänta ett tag. När jag väl blev inkallad (de ropar upp i ens namn i högtalarna) fick jag gå in i salen och sätta mig liksom i mitten av allt. Och så fick jag svära en ed. Jag fick berätta om vad jag hade sett den kvällen, och sedan ställde åklagaren sina frågor.
Försvaret grillade mig inte (som jag hade fasat för), utan ställde bara ett par frågor. Det jobbiga var att vara så i mittpunkten, alla tittade verkligen på mig. Och en av de anklagade grät, det var också jobbigt. Nu får jag hoppas att domen blir rättvis, och att de här människorna får den hjälp de behöver. Jag ska be att få en kopia av domslutet när det kommer.

Annars har dagen varit helt okej, jag fick min Dusty-LP som jag köpte på Tradera. Säljaren bor i Mjölby, så han hade vänligheten att lämna skivan till mig här i Linköping. Jag pratade en stund med honom (det gäller att ta tillfället i akt när någon är villig att diskutera Dusty), han berättade att han hade varit mod på 60-talet. När jag sa att jag var 60-talsfrälst sa han att det var en jättebra tid, och att det var synd att jag inte får uppleva det.
Han hade några av Dustys skivor från sent 70-tal/tidigt 80-tal, så jag ska få köpa dem av honom också. Han berättade att han tyckte att det var jättekul med hennes come back, och han köpte de skivorna eftersom "när det är Dusty vet man att det är bra grejer". Han verkar vara en bra människa, hehe.

Dagens skiva: "Dusty sings Burt Bacharach and Carole King" (finns det något som går upp emot en vacker, svart vinylskiva som roterar på grammofontallriken?)

Oh, vilken dag!

Idag har varit en sån där bra dag man kommer att minnas. Jag tror inte att jag har skrattat såhär mycket på länge, Sigyn och Pucky har tramsat runt rejält. Har nu sett "Prisoner in concert", och jag saknar ord! Blev så oerhört chockad över Patsy King, men på ett bra sätt. Tydligen viftade jag med armarna i ren förvirring. Patsy var bäst i hela showen (vilket iofs kanske inte är så stor bedrift, med tanke på hur TAFFLIGT det var, hahaha). Men Betty Bobbit var direkt skrämmande i sin Village People-indian-dräkt.

Vi var väldigt djärva idag, bokade hux flux hotell och flyg till UK! Det var egentligen meningen att vi skulle diskutera lite innan, men det behövdes inte.
Nu vill Pucky att vi ska gå på en nördfest i samband med konventet, utklädda till pirater. *börjar undra vad jag egentligen har gett mig in på* Vi får hoppas att Diana kommer till partyt, helst i full piratmundering! =P

Dusty kollades på som planerat, det var lika trevligt som alltid. Tror att Eva uppskattade good ol' Dust! Fjodor var också med oss i soffan, han gillar att kolla på Dusty, han med.


Dagens citat: "Vi kan ju turas om att sova" - Pucky

Dagens låt: "Busty Berthas sång" - Välerie som prostituerad på en saloon.

Neeej...

...Hannah är sjuuuk och kan inte komma imorgon. *hänger läpp*
Jättetråkigt. Men det är tur att vi ändå har träffats ovanligt mycket senaste månaden, annars hade man blivit ännu mer ledsen. Och stackars Hannah, 39 i feber och allt, det är inte kul.

Imorgon ska jag iaf visa Dustys konsert på Royal Albert Hall från 1979 för Eva! Den innehåller många höjdpunkter, det ska bli kul. Det är alltid spännande att se vad andra tycker. Sålänge det är positiva omdömen det vill säga. I annat fall blir det stryk, hehe.

Nej, nu måste jag fortsätta med mina försök att få denna lägenhet någorlunda städad.

Dagens: "Baby Blue" - Dusty Springfield (Det trodde man ju aldrig, att man skulle få höra Dusty låta som en apa! Underbart.)

Jisses!

Jag har fått kallelse till att vittna i en rättegång. Det handlar om händelserna på tågstationen jag bevittnade, det har tydligen gått upp i tingsrätten. Det känns ganska läskigt, dels har jag ingen som helst erfarenhet av rättegångar, och dels känner jag att jag har blivit insyltad i något jag egentligen inte vill ha del i.

Jag tänkte nog inte riktigt på konsekvenserna när jag sa att jag hade sett vad som hände, just då var jag mest upprörd över att folk betedde sig som om de vore på en freak show. Alla ville se vad som hände, men sedan låtsades folk som att de inte hade hade något alls med saken att göra. Jaja, jag får skylla mig själv som skulle vara så rättfärdig, eller vad man nu ska kalla det. Ganska naiv också för den delen. Men det blir väl ännu en erfarenhet. Martin har tack och lov lovat att följa med mig och sitta som åhörare.

En sak som är intressant dock är att det gick jäkla snabbt att få till en rättegång. Man kan ju undra om det hade tagit lika lång tid om det hade varit någon annan rubricering än våld mot tjänsteman...

Dagens: "Touch me" - The Doors

Avslut

Idag var jag på T-skolan och sa hejdå, samt hämtade mina saker. Alla var jättegulliga, och jag fick många kramar. Men det kändes onekligen konstigt. Inte så att det blev några uppslitande scener eller så, men jag mådde lite illa. Jag har ju ändå varit där i över ett halvår, och man hinner ju fästa sig vid både barn och vuxna man jobbar med.
Och jag är ju en sådan person som tar ofrivilliga uppbrott ganska hårt.

Jag kan ändå se det klarare på det nu, det kanske var tur att det inte blev något jobb för mig där. De har så fruktansvärt mycket att göra, är en anställd sjuk blir det kaos och de får svårt att fylla i luckorna i arbetsschemat. Så hade det blivit en anställning hade jag kanske fått en större arbetsbörda än vad jag klarar av. Och det är ju inte så bra rehabiliteringsmässigt, om man säger så.

Men nu kan jag i stort sett lämna detta bakom mig, och försöka koncentrera mig på att ta nya tag.

Dagens: "Mama said" - Dusty Springfield

Ibland behöver man komma bort från allt

Äntligen lite andrum.
Två nätter med sömn hittills, hoppas att det håller i sig. Igår följde jag med mina föräldrar ut till deras torp, de skulle kolla så att det inte har snöat igen helt. Jag behöver komma ut i tystnaden och enskildheten ibland.

Att stå mitt ute i en skog och bara höra fåglarna och vinden i tallarna kan vara väldigt välgörande för själen. Snön gjorde att allt kändes så rent och mjukt.
Sedan finns det ju alltid arbete att göra vid ett gammalt torp, och det kan kännas skönt att verkligen få ta i och göra något med hela kroppen. Igår skottade jag snö, har lite träningsvärk, den var uppåt halvmetern djup på sina ställen.


Kristineberg i snöskrud gav även lite fotograferingstillfällen, och det är ju alltid trevligt. Nu är jag ju inte på långa vägar lika lysande fotograf( som t ex Johanna), och digitalkameran är en skruttig gammal en som maken hittade i en rishög(!) för några år sedan. Men några bilder blev jag väl relativt nöjd med. Tänk att en halvt ihoprasad lada med en massa skrot i kan uppbjuda så mycket fint.

Idag fyller Hannah år! Stort grattis på dig darling, är så glad att jag får ha dig till vän. =)


Morgonens: Con-Cordelia - Py Bäckman

Stunder av klarsynthet

Jaha, här sitter man då kl. fem på morgonen med svidande ögon. Sova verkar vara uteslutet för min del. Tröttheten finns där, men inte förmågan att somna. Tyvärr är jag inte sådär roligt trött som jag var för en vecka sedan, snarare känns det mesta rent bedrövligt.

Hela mitt liv känns bedrövligt just nu (med några få undantag). Jag är glad att jag har förmågan att se såpass klart på mitt mående att jag förstår att jag måste ta tillvara på minsta lilla sak som känns bra. Om det så bara är en låt som spelas på radion, eller att ljuset faller på ett vackert sätt över ett gammalt nedfallet träd.

Och så försöker jag, så gott det nu går, att leva i nuet. Men det är svårt att inte tänka på jobbiga saker som kan/ska hända, eller sådana saker som verkligen har hänt. Positiva saker är ju bra att tänka på, men det lyckas alltid slingra sig fram någon tanke som får mig att omedvetet associera till något hemskt. Skitjobbigt, snart tror jag att jag slutar tänka helt. Men det går ju inte (har faktiskt försökt).

En annan sak som håller mig uppe är att människorna i min närmaste omgivning stöttar mig, var och en på sitt sätt. Det är jag jävligt tacksam för, det är inte alla som har den tryggheten. Man måste själv gå den svåra vägen tillbaka till livet, men det blir väldigt mycket lättare vandring om man har någon med sig.


Nattens låt: Book Song - Fairport Convention

Framtid..? Konstigt ord egentligen.

Idag känns det lite bättre. Det är verkligen upp och ner som gäller nu, väldigt energikrävande. Jag hoppas att saker och ting kommer att bli bra så fort det har ordnat sig för mig med sysselsättning och medicinering. Det värsta är att det kan dröja med bägge delarna. Men på fredag ska jag iallafall på ett möte med en lönebidragshandläggare, jag kanske vet mer om min framtid efter det.
Vad det gäller medicinen rör det väl sig om ett par månader innan man kan märka någon skillnad.

Usch, ser inte fram emot morgondagen. Jag måste göra en massa saker jag verkligen inte uppskattar. Bl a ringa till mitt gamla jobb, samt meddela CSN om att jag faktiskt inte kan börja betala tillbaka på mitt studielån eftersom jag inte har några som helst inkomster. DÅ är de minsann snabba, när det gäller indrivning. Det är sant, det man skrålade i tonåren - "Staten och kapitalet, de sitter i samma båt".

Eftersom gårdagens inlägg mest bestod av en inte till livet särskilt positiv dikt, ska jag nu lägga in en som ger mig lite mer hopp. Gäller att åtminstone försöka ha lite balans på livet.

"Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!"

Edith Södergran

"Livet"

"Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga."

Edith Södergran


Jag måste göra något, blir galen på att bara gå runt som en levande död.
Vill en massa, men har inte lust med något. Det känns som om jag levde i ett parallellt liv, att det inte är på riktigt. Frågan är bara var jag ska hitta motivationen till att komma tillbaka.

Freaky Friday

Gårdagen var en sådan där intressant dag, en sådan dag man bara kan ha när man inte har sovit något föregående natt. Inte för att det hände något speciellt, men man upplever saker på helt annat sätt när man har sömnbrist, nästan som om man hade tagit någon drog.

Jag, Martin och mamma for till Ikea och tittade ut en servis att använda till vardags, vi fick ett "ni-får-välja-ut-en-för-ungefär-xxx kr-kort" i julklapp av mamma och pappa, så vi hade äntligen fått tummen ur. Det blev en snygg servis i gammeldags stil. Så nu har vi nya tallrikar, assietter och djuptallrikar. Helt klart roligare än vårat gamla kantstötta 80-talsporslin.

Mamma passade på att veckohandla på Maxi när vi var med och kunde hjälpa till att bära. Jag var vid det laget väldigt övertrött, och då får jag alltid underlig humor.

När jag frågade Martin vars mamma tog vägen sa han "Hon har väl grävt ner sig bland äpplena", och jag fullkomligt bröt ihop av skratt. Jag fick upp en inre bild där jag såg en packlår med en stor hög äpplen, och bland äpplena skymtade man mammas två misstänksamma ögon. Frustande och osammanhängande beskrev jag detta för min roade make, och vi spann vidare med att om någon närmade sig äppelhögen hördes det ett morrande.
Vid det laget skrattade jag så att jag var tvungen att hålla mig i kundvagnen, och min stackars intet ont anande mor kom tillbaka och undrade vad som var kvar på inköpslistan.
"Äpplen?" föreslog Martin då, och det var ju dödsstöten. Det var nästan hemskt, för jag kunde verkligen inte sluta skratta. Tillslut sa Martin att jag kanske skulle lugna ner mig lite, för folk började titta. På något sätt lyckades jag sluta skratta, men gjorde situationen ännu mer konstig genom att (av någon anledning) göra min imitation av en typisk alkis/pundar-tant! Sedan var det dags att gå till kassan, det var nog tur, har en känsla av att folk undrade hur det var fatt...

Kvällen blev också ganska skrattig. Jag var hos Anneli, Conny var på whiskeymässa, så det var bara jag, syrran, Sara och Linda. Vi kollade på en animerad film, Ice age. Jag blev positivt överraskad, den var både bra och rolig. Och lite sorglig.
Annars pratade vi mest om punk, droger, och annat som kan tänkas röra sig i tonårstjejers hjärnor. En mycket trevlig kväll må jag då säga.

Idag har jag suttit fast vid datorn, håller på med lite allehanda grafiska projekt. Borde nästan komma upp en varningstext när man öppnar Photoshop, programmet är fan beroendeframkallande.

Dagens låt: When the love light starts shining thru his eyes - The One And Only Dusty Springfield

...to the place I belong

När jag gick från busshållplatsen tidigare ikväll, som vanligt lyssnandes på min iPod, fick jag en plötslig och väldigt stark känsla. Det var en låt som jag hört säkert hundra gånger förut, men just den här gången var det något som klickade till. Jag kände bara helt plötsligt att jag ville hem. Men det hemmet jag ville till finns inte kvar. Visst, själva huset står ju kvar, men nu är det andra som bor där och det skulle aldrig kunna bli så som det var.

Stället jag pratar om heter Vargsätter och ligger ca 3 mil söder om stan. Det var där jag växte upp. Huset hade pappa byggt själv och vi flyttade dit när jag var två år gammal. Då var det en lantlig idyll, en lång slingrig grusväg med hus utströdda lite här och var, hagar med hästar och kor, åkrar och skog. Ändå tog det inte mer är 20-30 minuter att köra in till stan. Det fanns inte många att leka med, oftast lekte jag med Annie som bodde tvärs över vägen. Annars lekte jag ensam, men det var många gånger lika kul det. Jag hade ju världens bästa lekplatser. Bakom vårat hur låg "Höga berget" där jag hade flera kojor. Berget låg i "Skogen" och gick man genom den kom man till "Paradiset". På andra sidan vägen låg det en sådan där underbar svensk sommarhage, där det gick hästar. Där hade vi ungar våran stolthet: en trevåningars koja i en tall på en liten bergsknabbe. Och längre ner i hagen fanns "Klippiga bergen", en bergskam där vi lekte häst.
Om man gick över hagen, fortsatte på en stor åker och gick genom en till hage, då var man i Skogstorp, och där bodde min klasskompis Malin. Henne lekte jag mycket med, och det var bara djurlekar som gällde. Oftast var vi två vildhästar som galopperade runt.

Vårat hus var ett ganska typiskt hus tror jag. Rött med vita knutar, stort grönsaksland och en massa rosor. Bakom garaget fanns det spännande saker, t ex syrrans gamla moped. Den lekte jag motorcykel med och lyckades sabba den ordentligt, jag hällde vatten och aska i tanken(det skulle föreställa bensin). Pappa fick plocka isär hela motorn och rengöra, så han var inte så glad på mig.

En annan spännande sak bakom garaget var pappas vedvagn. Det var egentligen bara som en platta på fyra hjul, fast vi upptäckte att man kunde styra om man drog upp dragstången lodrätt. Alltså brukade vi dra upp vagnen på vägen (vi bodde vid en backe med krök), putta på ordentligt och hoppa på i farten. Det gick utav bara helvete kan jag säga!
Enda sättet att stanna var att köra ner i ett dike och då gällde det att hoppa av i precis rätt sekund för att inte slå sig alltför mycket. Ibland kom det en mötande bil och då blev det en tvär gir innan vi for ner i diket. Jag undrar fortfarande om mina föräldrar visste hur vi körde med den där vagnen, vi hade ju kunnat slå ihjäl oss. Måste fråga dem!

Jag skulle nog kunna skriva flera sidor fulla om min barndom, men jag vill ju inte bli som en annan Ingemar Bergman =P. Dessutom ska man väl hålla blogginläggen på en lagom nivå så att folk inte tröttar ut sig helt med att läsa alla ovidkommande saker jag har att berätta.

Iallafall kan jag avsluta med att berätta att dagens Vargsätter ser helt annorlunda ut. Vägen har de asfalterat och rätat ut, alla härliga backar och svängar är borta. På rapsfältet (som ni ser på bilden) har det smällts upp ett litet samhälle med ekologiska hus.
När vi flyttade därifrån, -93, såg det iallafall ut som det (i mina ögon) alltid hade gjort. Bra, för jag vill komma ihåg det så.


Dagens låt: Självklart "Take me home, country roads" med John Denver